Jag slår ner spett i sorg
till stadiga pålar kring min borg
de klyver i mångfald en frusen jord
penetrerar is med mitt svett och blod

en fästning av vanmakt rest
som var menat att bli ett staket
att vänligt dra upp mellan oss
så som det var tänkt förstås

såna ritningar har jag inga
till små staket av skrangliga pinnar
men jag håller på och lär mig
hur man gör för att ha
ett staket som är både stadigt och bra
och kan mota bettlare i grind
men också släppa vänskapen in

ett lagom staket omkring mitt hus
som ska skina av både värme och ljus
en ledstjärna när det blåser kallt
som leder till det som betyder allt