Jag känner sorgen i mitt bröst.
Jag har en svekfull ton i min röst.
Och jag vet att ingen är till tröst.

Jag känner min skugga i det förflutna.
Men nu är alla löften brutna.

Jag ser mig själv i den gråtblanka spegeln.
Tänker på någon som brutit den gyllene regeln.

Jag tittar in i det blanka glaset.
Ser ett hjärta som varit med om det otrogna raset.

Ser en själ som vill stiga från min mänskliga sida.
För den vill inte längre svida.
Den vill inte mera lida.

Men den har ingenstans att gå.
Det har inte människan heller men det vill aldrig någon förstå.