Publicerad 2023-05-11 18:26 av Hilding Wickström




Glömde

Följande dag var solen där. Allt var nästan glömt. Jag som samvetet bär, innehållet har jag glömt.

Man kan säga så, tiden läker sår. Såren är läkta då, sår från igår.

Solen struntar i den kalla våta marken. Han vet att den ska torka snart. Men djuren under björkbarken, de behöver mat. Ack för frågan om de ska ta? De är inte djurens. Men mat djuren måste ha. De kommer från naturen.

“Stöld är stöld och inget mer”, så står det i lagen. Men om man tar när ingen ser? Försvinner samvetet den nästa dagen?

Solen torkar våta marker. Djuren bor där. De bor över bark, sten och mark, lite här och där. Marken torkar mycket fort, djuren gör likaså. Då har djuren torkat bort. Solen är ensam då.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Hilding Wickström med Poeter.se id #232659 innehar upphovsrätten