Nattaskymning, tankar tunga som blöta jordsäckar.
Går inte att rubba.
Själen stångbråkar universum i dagar och nätter om själva livets mening.
Kroppen trycker ifrån sin själalängd. Ska det bli av så är det dags även om det inte finns någon bestämd färdriktning.
Jorå det finns visst hopp. Det skymtas en jävla massa rottrådar under gammalt själabråte.
Bråte är också vackert. Glöm aldrig det!
Behöver bara rubba det lite så solen kommer åt.
Allt som lever vill andas.