Brukade slänga på den filmen medans jag drack mig själv halvt galen, sedan tog jag bussen till stan med orden ekande i huvudet på mig. "The horor, the horror, the horror, the horror..."
När jag såg hell lysa i neon rött visste jag att jag snart va framme vid centralstationen. De va en shell mack men S:et va trasigt... iaf.
Fick redan på att Dahmer brukade titta på Exorcisten, innan han gick ut för att lura hem och mörda pojkar och unga män. Och även om vi gjorde det av samma anledning, så hade vi olika syften bakom anledningen. Ska inte säga att jag vet va hans anledning va, men för mig så va det enklare att acceptera världen om allt va korrupt och galet, utan syfte, precis som i filmen.
Det va därför jag kunde säga nej till de vackra kvinnorna i baren, då de kommer med sin skönhet och nyfikenhet och tror att det är allt som krävdes.
Men jag va någon annanstans rent mentalt.
En plats där skönhet och nyfikenhet inte spelade någon roll.
Men det va också en egen insikt, att utöver mystiken av den kvällen så hade jag inget mer att erbjuda.
Dessutom aldrig hungrat efter själva erövringen.
Trycka in kuken i någon som delar på benen för dig har aldrig känts som en seger.
Hela interaktionen är ganska tragisk egentligen.
Iaf, min styrka har alltid varit i korta ögonblick, interaktion mellan hyfsat ny och ytliga bekantskap.
Ganska enkelt att briljera i sådana situationer då de allra flesta är så värdelösa i dessa situationer...
Bortsett från att de är en bra film apocalypse, så är det dialoger likt dikter som bär filmen för mig. Oftast mot de två huvudkaraktärerna eller med interaktion mellan dem och omvärlden.
En god och en ond sida, av lika våldsam och destruktiv själ.
Båda ser samma sak. Våldet är det samma. Men... de är ändå skillnad.
Det är lätt att tro att en person som inte bryr sig är stark, någon som går upp till en ny dag och skiter i fall man klarar sig eller ej...
Och även om jag kan hålla med om att balansera sådana absoluta sidor av en inte är enkelt, så är det heller inte speciellt svårt.
Och saker som görs utan svårhet, görs också utan styrka.
Jag kunde gått Kurtz's väg, och gjort mig totalt immun mot allting, gott som ont. Men jag är fortfarande mer en Willard typ av person. Nästan immun mot allt, men valt att slås för en liten liten del av min känslighet för att bevara min mänsklighet...
Men... jag känner att dag för dag försvinner mer och mer av min känslighet, och min största fruktan är att förvandlas till Kurtz, även om jag älskar hans klarsynhet.
Något är dock sant, jag delar båda karaktärernas avsmak för lögn och lögner. Skit snacket de flesta behöver tro på. De va enklare att ta som Willard än som Alexander Gustafsson, på den tiden...