Jag har aldrig varit i Portopetro förut, men byn känns bekant. Den turkosa kustlinjen, restaurangerna med sina solblekta logotyper vars personal halvhjärtat försöker fösa in folket som promenerar förbi, båtarna som gungar på Medelhavsvågorna. Jag kan höra hur vattnet, stilla och kravlöst, möter klippkanterna, hur det skjuts ut när luckorna — eller rättare sagt inbuktningen under klippkanten — fylls och nästan exploderar. Ut kommer vattenmolnet som landar i mitt ansikte. Det svalkar mig, men den skoningslösa solen får dropparna att försvinna. De ersätts av svett. Det smakar salt när jag går med mina sandaler på den heta trottoaren. En längtan efter natt smyger sig på.

Kvarteren står nästan tomma när mörkret väl invaderar gatorna. Det är bara några få sällskap som sitter kvar. En grupp fångar mig, greppar tag om mig på något abstrakt sätt. Jag kan inte titta bort. Jag kan inte avgöra om det är turister eller lokalbor. Jag är för trött för att lista ut vilket språk de talar; orden och meningarna känns varken främmande eller familjära. Jag har hört det förut, så långt kommer jag i alla fall. Jag undrar om de kanske talar ett universellt språk: skrattet, berusningen som förmodligen ligger bakom det, ögonen som glittrar i restaurangens vita och ganska ogästvänliga belysning, blickarna som flackar. De är unga, de är gamla, men de är allihopa människor. De höjer glasen, en kvinna grimaserar när ölen nuddar hennes läppar, någon annan reser sig i all hast och går till toaletten med en viss obalans i benen. En lätt bris drar mig vidare från gatan, bort från uteserveringen, bort från gruppens bord.

På vägen hem funderar jag på vad de heter, var de bor och vad de drömmer om på nätterna. Det blir till morgon igen. När jag, trött och svettig, promenerar ner till Portopetro, då är gruppen borta, som om de aldrig ens satt där.