Med tanke på det försämrade säkerhetsläget i Europa
samt de senaste 20 årens förhastade nedrustning av
Sveriges försvar, borde ett svenskt medlemskap i NATO
bli en av årets viktigaste valfrågor. Jag är för ett sådant
och har varit det sedan 70-talet.

Sagt med all respekt och beundran för de militära
enheter och den försvarsorganisation vi har, men för
överskådlig tid framåt så är resurserna otillräckliga
med avseende på både yta och djup.

I nuläget föreligger ingen akut hotbild mot Sverige,
men situationen kan förändras snabbt. Vi får hoppas att läget i Ukraina stabiliseras, att dess gränser respekteras och att den demokratiska processen och rättsstatens institutioner överlever och fördjupas.

Vidare att kontakterna och relationen mellan väst,
Ryssland och Ukraina kan gå in i en ny period av ökat
förtroende och fördjupad vänskap, med intensifierade ekonomiska, vetenskapliga och kulturella kontakter som följd.

Den försämrade säkerhetspolitiska situationen i Europa är djupt olycklig, inte bara för dess egna nationer, utan sett i ett vidare perspektiv, för hela världen. Vid sidan av den ökade risken för direkt konfrontation på den europeiska kontinenten, kan följden bli ekonomisk stagnation och recession.

I en utopisk framtid har alla soldater, arméer och militära organisationer spelat ut sin roll och blivit överflödiga; men vi är inte där än, hur gärna vi än önskar det; säkerhetspolitiskt önsketänkande är inte bara farligt, det kan bli direkt förödande.

Genom den styrka och kraft som USA tillför NATO
skulle ett medlemskap ge Sverige en väsentligt ökad
säkerhetspolitisk stabilitet och trygghet; och inte bara oss, utan även vårt närområde, Europa, och världen i sin helhet.
Skulle vi välja att ansöka om medlemskap så bör vi kunna nå ett sådant inom en snar framtid.