Hon står med fötterna på jorden men går i trasiga skor,
under den blomstrade fasad hon bär ligger törnar och gror.

En hjälte i sin egen historia, men vad är heroism utan ögon som ser på?
En efterlängtad gloria på andra sidan av en stängd ridå.

”Finn din mening här, bland burkar och kravaller,
se förbi alla lögner och lyssna inte på allt skvaller”

Men världen är för liten, eller blev hon för stor?
Hon drivs av en brinnande vägran att dansa genom livet i sina trasiga skor.

Hon kommer aldrig låta det definiera,
men har lärt sig att acceptera,
att dom kommer attackera,
i ett försök att få henne armera.

Men hon möter världen med lite mer empati,
lovar sig själv att det här är vad hon kommer förbli.
En tragedi för poesi men hon spelar efter en egen melodi.
Hennes liv är inte eran demokrati.


Ridån förblir stängd men där bakom dansar hon genom sin historia, barfota och i sin egen gloria.
Behöver inga applåder eller ögon som ser på,
ni hade inte kunnat gå en dag i hennes skor, ändå.