Som galen av avundsjuka
Du påstår att du inte är avundsjuk och jag måste
ju bara protestera. Fast du är ju litet speciell förstås.
Det är jag förstås villig att medge. På träning bara
som leker du med bollen, i vilken bollsport som helst,
och är som rent trolleri full av trix och lek. Medan
när det är allvar och någon annan än jag kan se dig,
uppför dig precis som en vanlig människa som bara
verkar ha tur om du lyckas med vad du ser ut att
försöka dig på. Men jag sett dig som 'trolla med bolla'.
I biljard, bara för att ta ett exempel, spelar du genom
att som om du hade tur bara, och bollen går ofelbart
ned i hål. Även om det inte är den boll du verkar som
sikta på. Du bara älskar att 'skjuta genom' eller 'via'
en annan boll, och så ned i hål. Istället för att ta den
mest enkla bollen eller vägen, du gärna väljer 'fel väg'
och det går ändå 'din väg'. Du förvandlar spelet till
ren konst. Och i fotboll så passar du hellre till en som
medspelare, än att sparka in den i för dig 'öppet mål'.
Det är ditt sätt att retas på förstås. Eller så är du trött
på att 'allting går din väg', så du låter det bli precis
som ett sådant där som 'hela lagets spel'. Har du en
motståndare i golf, så låter du den vinna. Fast du
skulle kunna 'spela med ena handen på ryggen' och
ändå besegra lätt vart möjligt motstånd. Själv skulle
jag förstås vilja kunna få bara ett eller två slag på varje
bana. Fast jag sett dig göra trehundra poäng på träning,
spelar du bara 'ganska bra' på tävling, i bowling då. Hur
frustrerande är det inte för mig att som följeslagare och
assistent, kunna veta hur bra du är och ändå måste tiga
om min vetskap. Hur är det med kärleken till sporten?
Jo, du vill kunna 'bara få vara med', trots att du är som
en superhjälte i din privata sfär. Din hemliga ådra bara är.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren lodjuret/seglare med Poeter.se id #4809 innehar upphovsrätten