Motiveringen löd:

Med ett glasklart och stämningsfullt språk frammanas bilder från barndomens novemberskogar och fantasilekar, en tillvaro i symbios med naturen där farorna var påhittade rövare och inte miljöbovar. Får framtidens barn uppleva skogen på samma sätt?

det var som om vi bildade mykorrhiza
med barrträden och lövträden
med allt i skogsdjupet
hon och jag
en avancerad symbios av lek
jag har nog aldrig lekt med någon så

det finns ingen barndomsglömska
allt är lika klart som innan snön kom
och isen fortfarande låg blank på sjön

vi hade en port i lövslyn
där steg vi in
sjön var förbjuden
men på den lilla isbelagda gölen
där halkade vi och skrattade
det stack upp förstenade vassvippor från det frusna
ett landskap i landskapet

vi klättrade på den vindfällda granen
jag var ett tungt barn, hon liten och nätt
åkte kana på stenhällen som senhösten gjort hal
klev på den frusna myren som höll
och ljudet av våra barnstövlar lät krispigt i oktoberluften

på andra sidan sjöarna reste sig Skabramåive
med sin slalombacke
en port där rövare bodde
vi gjorde någon magisk ritual, sa någon ramsa
då fanns inga onda i berget
väster om oss
Pärlälven
och den stora urskogen

vi var som släden på en dragkedja
med länk på länk av fantasi
hon började, jag fortsatte
jag började, hon fortsatte
en medveten värld
där inget annat existerade än här

norr om oss döda stubbar
någon enstaka levande björk
där fanns inte symbiosen
där lekte vi aldrig