Jag välkomnar skymningen,
när solen lägger sitt ansikte under vingen
Dagen är halvsläckt, fjärran är det morgonklara
I horisonten börjar månskäran upp fara

Först då vågar jag se mig själv i vattenbilden
Kvällsjaget som stiger ut i den gråblå världen
med trädens svarta grenar som blomkrans
En aftonens krona, speglandes i vattnets glans

Hur vacker är inte nattens glömska?
När skuggor ersätter dagens grönska
och minnen är i mörkret blott minnen
i det dunkla förstärks alla andra sinnen

När solen sedan återuppstår
genom min kropp det går en kall kår
för då börjar mardrömmen:
min reflektion ersätts av det röda i blodströmmen