Den mannen blev förslagen nog att väljas till ett
hedersuppdrag och när den mannen föreslog mig
till rådgivare, så hörde jag mig själv som tacka nej.
Det steg upp en kör av

besvikelsens röster genom hopen och jag förstod
inombords att det fanns ett före och ett efter.
Trots hopens personliga harm över mitt svar,
förstod jag mig själv bättre

än någon annan. Jag hade varit tredje sekreterare,
andra sekreterare, första sekreterare och dessutom
inofficiell rådgivare och hade nu kunnat bli officiell
rådgivare, men måste till

och med i drömmens värld, tacka nej. Besvikelsens
sus trängde allt mera starkt genom gruppen av som
församlade och det var som om jag svikit dem, trots
att jag räddat mig själv

från att störtas ned i gruset. Det som brukar kunna
drabba människor i den slags position någon ville
ha mig till att fylla. Som kallt räknat med att kunna
ha mig till att som inta.