Där går en äldre man med ställ, han verkar vara snäll
Och livet det tycks halta förbi
På väg mot nya äventyr, han sitt stödstativ styr
Bara för att inte komma hem ikväll

På perrongen han ska ta, tåget hem idag,
Då kidzen i hans vagn gör entré
De skrattar högt och spelar kort, livet känns för dem så fort,
Men för mannen finns det längre ingen väg.

Han minns en tid som gått förbi, när han också stod bredvid,
När framtiden var ljus och tiden lång.
Nu sitter han i skuggan där, med håret grått och blicken tär,
Och lyssnar tyst på ungdomarnas sång.

Han tittar ut på nattens ljus, där stan är klädd i sitt kalas,
En längtan väcks i hjärtat för en stund.
Men kylan kryper in i märg, och andningen blir allt för svag,
Han märker att han når sin sista stund.

Med blicken fäst på himlens rand, han söker något som försvann,
Kanske ser han vissa minnen fly förbi.
Han viskar tyst en sista bön, innan allt blir till ett stilla stön
Och hjärtat slutar slå i melankoli.

Där på tåget blir det tyst, han sitter kvar i sitt skal,
En ensam själ som lämnar oss idag.
Och kidzen märker först för sent, att han har gått, att han har vänt,
Och en tår faller för en man som var så svag.

Ingen vet hans namn, men där han satt,
Lämnar han ett tomrum, en ensam natt.
Och stjärnorna lyser ovan tåget fram,
Som om de hälsar hem till en ensam man.