en handfull grus strömmar genom mitt bäcken. oron, stämmorna och ekon av mina dåtida barn ringlar över torrlagda marker. jag har aldrig fått tyst på sångerna utmed mina springande ben, jag har alltid någon ansiktslös flödande längs min svankande rygg. jag bär mina bördor över slukhål, eldhärdar och vatten. dramatiskt och pliktskyldigt. ån är iskall nu och jag vadar med armarna om mitt hår, mina sorger har jag knutit runt min midja och lyckan och ledan sitter insprängt under mina ögon - jag drömmer så om att vara fri.