Tiden gnyr, rymmer i en kon av ljus,
och tafatt söker jag tafatt dess rymd;
sinkad av att synka, ren', sinkadus?
Ergo skuggas egot av ett hyss förrymt.

Våta mim bedårar oss med fala språng,
dit falna kvants trånar adekvata kvints;
tid och rum, ses tya i ett litet prång,
snäckans dygd betäcks av blyga glimt.

Tid, är vice värld på ljusets akvedukt,
logi och veke städslas blott i andra hand;
en ljus ide, ges nådatid av tidens tand.

Det ur, vars sfär av tid är ljusets frukt,
är en skugga av sin egen pilska spets;
av ljus, är allt som ryms inom dess krets.