Dina smutsgrå händer
vidrörde åter min kvalsterätna själ,
så att dammet virvlade av hjärtan sönder
i vårt sista (men inte första) farväl.

Med svarta ränder under naglar,
sökte du måhända livets mening eller mitt,
men i mitt kött fanns blott skärvor, blott speglingar,
av det som förgåtts och slitits i sitt.

Du grävde djupare i min aska, men inget vaknade,
min slappa kropp blev inte ditt erövrade land.
Och trots ditt grepp, din kraft, ditt lidande,
förblev jag stoft i din förtvinande hand.

Det var så vi lämnade varandra,
som offer för stum massdöd.
Ensamma vi nu i natten vandra
i skärande tystnad, i evig själanöd.