Jag står här,
på andra sidan.

Ser världen ur ett tomrum—
verkligheten reflekterad i en spegel
som aldrig avslöjar mitt ansikte.

Soldater föds i gränder,
skitiga små fötter,
växer upp vid sidan av
maktens boulevard.

Maskinernas våld
maler liv för profit.
Barnaskrik produceras
i en klick-klock-klang fabrik.

Jag står på gränsen till det mänskliga,
blickar ner i en flod av röster
som rinner ner i jorden,
sipprar mellan sprickorna
och skjuter upp igen.

Genom nattens asfalt
ploppar solrosor fram.

Har jag sett allt, känt allt?
Måste jag svälja ett helt liv,
med skärvor, splitter och salt?

Luften bär bort mina ord,
som sotflagor över hav—
ingen hör vart de faller.

Vad spelar det för roll?

Ingen känner mig.
Ingen kan hålla om mig.

Varje gång jag försöker krama dig
hamnar jag på andra sidan av dig.

Är jag fast i en bubbla?
Är jag vilse i mitt vakuum?

Där ensamheten sticker
som en nål genom huden.

Jag vill sticka hål på bubblan,
låta allt rinna ut—
blanda mina färger med dina.

Men jag förblir
skuggan i spegeln.