Mörkret föll om natten

kärleken fann de tvennes ansikten

den miserabla hemlösheten

kommer smygande som katten

den sinnliga själens ljus

stridande vid gråzonens sfär

vidskepligheten falskheten lär

sorgens lämningar efter nattens rus

kvarvarande en blöt fläck

torrlagd kropp

utan hopp

om återföreningen så väck 

saknaden blevo stor

efter älskande med en man

den kära ömsinta hand

som i havens strida strömmar ror

... mig i till den tryggaste hamn.