På brinken mellan psykos och dröm
till det som är orimligt
till det som är mörkt
till vägen ner emot helvetet
och lite till
i hettan ifrån lågorna
är jag på väg någonstans
utan att kunna vända

och kroppen skriker
av en psykisk, inte fysisk smärta
för den känner att livet rinner ut i sanden
och det stora havet sväljer mig
med ett brusande varmt hjärta

trots detta är jag en man
i min egna misär
och jag finner livet ej längre värt
glimten finns ej längre där

och jag känner hur jag nästan hypnotiskt
trycker ur mig orden
utan att reagera, reflektera,
det bara sker
som på utomstående direktiv

och det blir till en lek att finna rytmen
men ändå en känsla av kaoset
där man aldrig vet vad som kommer

för det skrivs för stunden
stunder av lycka
stunder av sorg
smärta och blod
i tårar och i mod
men det skrivs ner i ord
som sedan leder till...