Vad är livets botemedel, motgift
när varje vaket tillstånd
är ett ständigt livsnödvändigt injicerande,
ett förgiftande av drömmar, ambition, mål
och mening?
Hur ändrar jag från "jag mot världen", till "tillsammans är vi ett"
när jag bara ser lidandet av förkrosselsens barn, i skymundan
av själens infekterande
taggtråd

Säg mig vart står hjärtats lena kammare på glänt,
där ljuset vid öppningens kant alltid står
tänt?
Vart finner jag modet, den upplysta stig i midnattens tunga mörkmoln, sträckandes ut mot ett långsamt utslocknande? av världen, av sinnenas slutliga fördärvande