Ingen annans läppstift stämplar din skjortkrage

Önskar att du satt,
och fanatiserade om hur underbart det varit —
om jag nu återvände.
Hur ljuvligt,
att se mitt läppstift åter stämpla din skjortkrage,
min parfym fastna i dina kläder,
min foundation smälta mot din ljusa hy.

Önskar du satt och föreställde dig
hur mina läppar, tröstande,
fyllde dina tunna.

Åh — vad ljuvligt det hade varit
att veta
att du nu satt med ett leende,
när du såg min klocka ännu en gång glömd på ditt nattduksbord.
Att mitt leende fastnat i din blick,
att varje måltid smakar
precis som min tunga.

Jag hoppas —
att du nu sitter i insikt:
hur markant jag var.
För ingen annans läppstift stämplar din skjortkrage.
Andras dofter vägrar fastna,
och ingen annans foundation lämnar spår.

Tänk om du nu insåg:
att ingen kan,
ingen kommer kunna
mäta sig, jämföras, ersätta.

Att i varje kant du beskådar —
i din lägenhet,
på din gata,
i världen —
finns jag kvar.
Som subtila påminnelser
om min existens.

Och när natten kommer
och sovrumsdörren glider upp,
möts du av bitterljuva syner:
min nakna, mjuka, bruna kropp.

Och inom dig
tänds lågor.
En smärtsam längtan
att åter få beröra.