den finns där osynlig men så uppenbar

aldrig har rädslan varit större att förlora än nu
medan jag låter min lättja rinna över
så gråter cellerna genom musikalen av moll
och bryter min själ i tusen delar

den gråter inte tårar, det skalar bort och fördelar

aldrig har frusenheten känts så levande
medan jag låter mitt empatiska fastandet kurera skuggan
av en förlorare som aldrig såg eller
hörde det som faktiskt ständigt krystade ett nej

den beskyller inte, den bara kreerar ångest och beordrar

aldrig har skulden varit så blåsande i sin törst att fälla
medan jag låter min rättfärdigande skrika ut sin oförrätt
att inget är i sin egen evighet
det lever bara när du ser, hör och känner

den dödar inte, den bara förkortar och förändrar
för den finns där