jag har alltid burit drömmar
i en ICA-kasse

fylld med trötta nej
men främst halvätna kansken

(jag knöt påsen med dubbelknut
så inget skulle ramla ur
när jag ramlade själv)

-

nätterna lade sig som våtvarma äckel
och någonstans skällde alltid en hund
kanske var det jag
kanske du

tystnaden efteråt
var större än universum
en sån som suger sig fast
bakom ögonlocken
och som luktar barndom
och bränd blyerts

-

jag såg mig själv i ett skyltfönster
som en inandning
utan reflektion

och varje steg kändes som svek
mot den jag var när jag stod still

men jag väntade på liv
fick tystnad
som lät precis som
ett hjärta som tvekar

så jag skrek inåt
- det ekade knappt

och kvar någonstans
dröjde sig någon
som liknade mig

utan konturer