Mitt inre är ett kaos
när hjärtat slits i delar,
ur balans –
och hjärnan matar mig
med illusioner av romans.

Jag vill inte vara kall,
vill inte vara känslolös –
men känslorna är en storm
och mitt inre är dess spjut.

Jag börjar trilla ner
i en ond spiral,
där livet ej längre är dyrbart
och allt jag ser
är ett eko in i mig,
likt ett drömmande universum
som sakta trillar ihop.

Och jag...
Jag önskar,
i de djupaste stunderna,
att livet vore över.

För ibland känns det meningslöst –
att andas,
att leva,
att vilja se en framtid.

Känslorna kommer bli min död,
men inte för stunden.