Så jag skrek

Jag har levt i tystnad,
tills du sa åt mig att skrika.
Så jag skrek.

Jag skrek för alla tystnader
för tunga och tyckande att bryta.
Jag skrek för all skam, all skuld.
För tvivel, en krossad självbild,
en sargad själ.

Jag skrek för den bottenlösa sorgen.
För sömnlösa nätter och utmattade dagar.

Jag skrek för att äntligen höras.
För att höra mig själv.
Jag skrek tills ljudet dog ut,
tills det inte gick att skrika mer.

Jag skrek för att göra det tunga lättare,
så att jag kunde bli större.
Jag skrek tills det blev tomt.
Tills bara skärvor återstod
av det som länge varit trasigt.

Jag skrek för att vakna.
Jag skrek för att leva.