Åren rinner igenom, med glimrande plötsliga tankar om dig.
Du skulle ju fortsätta vara begraven.
Kanske kan jag inte rå över och fantisera, fly från verkligheten som ger bitter avsmak.
Vet att det omöjliga aldrig väntar - men tänker fortfarande på det vita huset, som var en dröm jag aldrig vågade drömma. En dag, ska jag bygga den oasen till mig själv.
När slaveriet som min existens är, har nått sitt slut datum - vet att jag är redo, inte nödvändigtvis för en fysisk verklighet med dig igen.
Men mina rötter skulle äntligen få kollidera.
Och min hyllning till dig skulle jag ge mer plats än vad jag gör idag.
Försöker skruva av beundran, har ignorerat, har ersatt........
Men ingenting funkar. Utan dig är jag bara halv.

Kanske gav jag bort mig till dig?
Letar fortfarande efter min bästa version i det du tog ifrån mig...

Så naivt..