Ugglan.
Det var ugglan.
Som en drake längs fjället.
Som ett hjärta vid vattendraget.
Som trohet mot sig själv.
Hon ägde stjärnorna.
Hon bar den som av kärlek.
Hon tröstade mig som om jag vore hennes egen.
På sätt och vis hade hon rätt.
Jag var halv.
Jag hade förlorat mina föräldrar.
Jag hade förlorat världen.
Hur skulle jag tro på den igen?
Hur skulle jag återfå mina fjädrar.
Hur skulle jag skydda mig mot livet?
Inte ens hon vet.
Ugglan.
Men medan hon ruvar så varsamt.
Tilliten kanske hinner gro.
Taggarna ännu river.
Men jag får lita på min inre uggla.
Jag lämnar dagboken vid bänken.
Kanske läser någon den.
Kanske inte.
Det nya livet börjar .
Där det förra livet slutade.
Timglasets sand rinner ännu.
Jag har ännu chansen.
Att bli den jag är.
En gång till.