Någon grävde en grop.
Och lät mig falla.
Djupt.
Ner.
Mot botten.
Inte en chans att ta mig upp.
Ingen skulle höra mig skrika.
Jag kunde ha dött.
Jag kunde ha överlevt.
Jag gjorde det sistnämnda.
Då de öppnade dörren.
En sista gång.
Mina vingar kunde inte ta mig därifrån fort nog.
Jag byggde mitt egna pansar.
Hård som svart marmor.
Men innerst inne.
Är jag fortfarande en rädd liten flicka.
Som undrar:
Varför?