Jag rör mig mot mörkret igen
inte som den som flyr
utan som den som återvänder hem

Ljusets extroverta tvång
har trängt in i varje por
ställt mig i mittpunkten
som om världen alltid ville se mig
från alla vinklar
utan skuggor

Nu lutar jag mig tillbaka
i dunklets vilstol
där väggarna är mjuka av skymning
och de inre oceanerna
breder ut sig
utan vågor
bara en innerlig tystnad
som andas långsamt
och bär mig djupt

Träden börjar byta språk
bladen fylls av röda och brända toner
en färgpalett som talar om något större
än den skira grönskans ytliga leende
ett liv som inte är rädd för djupet
och som inte ber om ursäkt
för att färgerna mognat.