Det är inte skalet som skyddar,
det är min himmel som skapar bevingade ljusskimmer
som tvingar en flinga av hopp till andningsstillestånd
som står emot alla förväntningar,

tro nu inte att jag är grundaren av förlorade själar,
eller sanningssägarens grundare,

jag är bara en vandrare som ser skönhet i själars förlorande förnimmelser,
likt en kropp utan armar som skulle ha omfamnat en världs
små liknelser av stjärnljus

det borde alltid vara ett vi, men det är inte så i en värld som skummar
igenom liv och faror där motståndet alltid kräver sin vinst,

vi är redan förlorade från den dagen då vi trodde vi såg det självklara,

kanske därför är sanningen något helt annat än det där skrumpna
som bara skyllde på svärtan för alla lögner och otroheter,

tror inte att jag längtar tillbaka,
vill inte längta i dåtid.

vill se hur vi kommer njuta av ett stort täcke tillsammans och finna
morgonen som det vackraste vi vet

du lovade, sa du,

att det blir så,
och nu vet jag att kommer dö vackert

det räcker så,
för en liten stund
innan jag sluter ögonen