Nu står han åter och vacklar, där på kanten
och ser ner i en avgrund, utav några svar
ett ynka litet hopp om en förändring
är nu absolut det allra sista, han har kvar

Han har ändå svårt att se tiden, som ett verktyg
när hans existentiella frågor, vill få nya svar
för nu har hans tvivel, vuxit sig så starkt
omkring den person som, han en gång var

Det finns så otroligt många, tunga tankarna
som nu virvlar där i hans hjärnas, mörka rum
ja dessa blir nu allt tyngre, dag för dag
i stunden gör de honom både, blind och stum

Han känner att detta nu räcker, och blir över
så han tar nu ändå ett litet, steg tillbaka
för att försöka ge sig själv, en andra chans igen
och utan att helt sin egen själ, försaka

För han vill nu göra en nykter, resa i sitt inre
där hans överjag har modet, att säga stopp
men han får nog ta små och korta, steg i taget
för att komma fram till något mål, i livets lopp

Ja han skall på egen hand nu hitta fram, till målet
med hjälp av det lilla mod, som han har kvar
nu när den långa färden, tar sin början
mot svaren på alla märkliga frågor, som han har

Så han vänder sig sakta om, där mitt i dörren
i ett första försök att lämna, allt han gömt
han vet att han nu möter en, mycket farlig situation
på sin nya väg mot den framtid, han fördömt

För han vet ju absolut inget om, sitt nya mål
på sin långa väg mot den, nya sanningen
det är ju bara en sorts inre, skapad illusion
som finns där som mål för den, långa vandringen

Men nu tar han ändå det, allra första steget
för att se vart den sista färden, honom bär
kanske mot ett fikitivt mål, där långt i fjärran
men resan den börjar faktiskt alltid... där man är!

Copyright © AndLou