Den otroliga potentialen av kärlek i världen.
Folk är sjuka. Hjärntvättat tvångsmässigt sviker de andra människor. Tvångsmässig egoism och trygghetsnarkomani. En sömn
som breder ut sig i landet. Kärleken är död. Samhällsmaskineriet som bara måste fungera i en själslig frånvaros monotona meningslöshet av ett förutsägbart mörker. Allt är så normaliserat att det är få som märker något tills någon får ett fullständigt psykotiskt sammanbrott på en kändisfest av snygga och lyckliga fasader som krackelerar ned i en bottenlös avgrund av ohanterbar skräck. De sjukförklarade undantagsmänniskorna med sin briljanta kärlek och sanning sitter och väntar på att telefonen ska ringa under månader av en helt otrolig ensamhet. Katterna är så mycket mer mänskliga än de tvångsmässiga svikarna. Folk är sjuka. Samhället är galet. Det gäller att vara duktig på att spela frisk och normal med en lyckad fasad. Septembers öppna famn av en ömhet som aldrig viker ned sig. Glimtar av ljus i mörkersamhället. Att välja att vara ett överflödande ljus av medkänsla, förståelse och smekningar. Det stressade samhällets blixtrande ångest. Kärleken per capita. Katastrofer som krävs för att folk ska vakna. Barnens sprudlande livsglädje smittar av sig
till omgivningen. Att ha härliga samtal med Gud. Kriget i Ukraina. Damallsvenskan i fotboll.
Jag måste smörja kedjan på min cykel. Löfbergs är ett gott kaffe. Kaos i Gaza. Mitt underbara leende mot människor. Vissa klassar mig som psykiskt sjuk för att jag är en så jublande god människa. Jag måste vara störd på något vis som är så klok och kreativ. Skarpt läge i folkhemmet. Vår materiella lyxvälfärd utgör ingen trygghet. Tryggheten kommer innifrån själ och hjärta där Gud bor. Ju mer sann man är som människa desto mer ensam blir man. Att som barn bli bortglömd i skogen av sina föräldrar och i decennier irra runt alltmer vilsen. Samhällsmaskineriet som bara måste fungera. Man får absolut inte visa sin svaghet. Förställning, godtycke och svek. Man har i alla fall en TV och en underbar mobiltelefon som sällskap och tröst. Sverige är ett bra land som den snälle statsministern sa. Jag heter Carsten och ler mitt största jublande leende mot kassörskan på ICA och gentemot busschauffören och jag bemöttes med hån och chauffören nekade mig att få åka med. Jag la mig på trottoaren och simulerade hjärtinfarkt skrikande ursinnigt. Ambulanssjuköterskan gav mig mer kärlek än vad jag hade fått på 30 år. Jag låtsas att jag har gått riktigt vilse i skogen och att någon ska komma och förbarma sig över mig. Jag passar inte in någonstans bara med katterna och Gud. Jag går naken på stan med ett plakat som det står RÄDDA MILJÖN!! och skriker i megafon. Poliskvinnan på arresten ger mig blickar av en himlastormande ömhet. Det finns så mycket kärlek i samhället men ändå hamnar vissa människor utanför ute i marginalen. Jag kramar och smeker mig själv och kallar mig för lillvän, knallhatt, gummelum, knodd och allra käraste vännen min. Grannen ovanför mig dammsuger aggressivt och det inger mig en stark känsla av ett kärleksfullt socialt sammanhang. Olof Palme mördades för två år sen och Tage Danielsson gick bort några månader tidigare. Plötsligt blev den varma atmosfären i Sverige kall och hård och den gyllene kärleksepokens glädje har börjat att klinga av. Folk ser skraja och skärrade ut. Sverige, Sverige, vårt älskade Sverige. Jag ålar mig fram till Konsum bara för att väcka uppmärksamhet. Några hemska barn kastar sten på mig. Kassörskan ger mig blickar av rena rama kåtheten. Jag är 60 år gammal och har aldrig haft sex. Jag har aldrig känt av något skarpt läge i byxan. Jag vet att jag i vissa avseenden är ganska så efterbliven. Fjodor Dostojevskij är bra. Han förstår sig verkligen på människor. Jag blev schizofrent psykotisk när jag var 21 år gammal i samband med en väldigt stark olycklig kärlek. Mamma slog mig ofta och hårt. Pappa var ständigt på dekis. När mentalsjukhuset stängde fick jag en fin lägenhet på Tornfalkgatan som är ett miljonprogramområde i omänskligt brutal betong. Jag trivs här. Varbergaskogen breder ut sig i närheten och brukar flanera där och prata med djuren och träden. Då är jag lycklig. Mina två katter Jim och Jam är två ljuvliga väsen utan vilka jag inte skulle överleva. En annan kvinna från tiden på Västra Marks mentalsjukhus är riktigt psykotisk och går omkring och snackar gallimatias i området. Psykiatrin vägrar att ta in henne för vård. De fascistoida barnen kastar sten på henne. Folk är så rädda för kärleken eftersom den kräver ett sånt enormt ansvar och ställer såna höga krav. Tvångsmässigt häver de ur sig elakheter och spydigheter. En gammal man som bodde längst upp tog livet av sig i torsdags. Ingen kommer att komma på hans begravning. Samhället är sjukt. Jag känner en sån stress och klaustrofobi över att finnas i världen. Går i kortbyxor hela vinterhalvåret. Jävla skenheliga människor. Mamma slog mig hårt med en stekpanna för att jag var så ledsen och svag. Hon var högt uppsatt inom Svenska kyrkan och förmanade mig alltid att tänka positivt och optimistiskt. Annars så skulle djävulen komma och röva bort mig. Pappa satt hög på stesolid och vodka i sin fåtölj och gjorde ingenting. Min storasyster Elaine begick självmord när hon var 17 år gammal. Min stora favorit är Gulle gullan ko ko med legenden Jokkmokks Jokke. Sverige är ett bra land innerst inne. Mamma och pappa är döda och det är väldigt skönt. Jag brukar promenera naken upp till stan för att få kärlek och omsorg av de snälla poliserna. Att bli älskad, sedd och förstådd i ett kallt och hårt samhälle. Det är 1988 och ikväll är det fest med Melodifestivalen. Tommy Körberg, vilken man och vilken röst. Mina två katter kryper intill mig i soffan för extra mys pys. En bättre familj finns inte. När jag medkännande frågar folk hur de mår så möts jag bara av hat och förakt. De vill inte ha medkänsla av en utslagen och psykiskt sjuk person. De vill verka vara friska och starka för att passa in och bli älskade av folk i det grymt omänskliga samhället. Är man psykiskt sjuk så ska man gå hem och lägga sig och sluta spela frisk. Jag har några ungar på gården som älskar mig i alla fall. Samhället är en maskin som äter sig in i människan och som snör av själslivet, kärleken och glädjen. Den psykotiska kvinnan går runt i området och sjunger arior av Bach. Gud älskar oavkortat alla människor. När rädsla vinner över kärlek och medkänsla så blir det mörkt, kallt och hårt i samhället. Jag har slutat att spela frisk, jag är som jag är helt enkelt. I vissa avseenden är jag lycklig och i andra avseenden förtvivlad. Jag sörjer över människors förljugenhet. Ju mer de förställer sig och håller skenet uppe ju svagare blir de. Jag jublar över kärleken när jag går i Varbergaskogen i ett sprudlande maj månad tillsammans med Jim och Jam mina allra bästa vänner. Gud hjälp alla människor och
djur i Jesu Kristi Namn. Amen.