Kastanjerna faller ner och spricker sönder mot gatstenarna. Det är kanske det vackraste ljud jag vet. Eller, kanske inte.

Går längs med de välfyllda boklådorna vid Fyrisån. Blickar kort över ån till odlarnas stånd med stora högar med dill och bakverk, hemgjord sylt, inlagda och färska grönsaker. Här har inte mycket egentligen förändrats så länge jag åsett det här scenariot på helgerna. Det är samma personer, med samma varor, vilka har stått här i åratal.

Ser de nyanlända studenternas storögda blickar på allting; förutom när de går förbi de hålögda och osynliggjorda studenterna med sina blickar tryckta mot marken på väg till sina kalla vindsrum där de underhåller sin ångest med patetiska böcker.

*

De flesta var i det tidiga 90-talet fortfarande infösta i sina generationsfållor utan att någonsin reflektera över saken. Vi såg endast de som var i samma åldersspann. Övriga var bara några slags dimmiga bakgrundsfigurer för det mesta. Jag följde med i tiden inom mina subkulturer och rättade mig utan eftertanke till skräpkulturens ändrade villkor och beteenden i samhället likt en stillatigande vindflöjel. Jag brydde mig föga om de politiska och religiösa åsikterna; då jag långt inom mig visste att det mest var nonsens i omlopp. (Att jag senare tog del av allt det där under några år beror på att jag ville lära mig hur den vridna och kontrollerade propagandan påverkade, styrde, och framförallt hur man tar ner den.)

Kampen om några slags samhällspositioner och statustänkande var väl de flesta ganska främmande i ungdomens självuppoffrande energi och korkade godhet. Sedan fanns givetvis strebrarna vilka bitit sig fast vid att allt gick ut på att dra in pengar och bygga en status till vilket pris som helst. Själv var jag ännu ej riktigt nedslagen och fullt utvecklad i min djupa cynism och misstro, eller för den delen i min ironi och humor.

Den omtalade ekonomiska krisen; baksmällan efter 70 och 80-talets plundring av samhället och utnyttjande av bankerna, samt manipulation och utsugning av finansmarknaden och alla de små och stora företagen. Pengarna blev enligt media ofta bortkastade på resor, falsk kaviar, fula fnask, mögliga sommarhus, lyxbilar, och andra "levnadskostnader". De utan skrupler kunde sno till sig mycket med skattefifflande, svarta pengar, stölder av material på jobbet, genom nepotism, allt för att kompensera sig för sitt självberättigande. Det var inget som nådde mig just då annat än att ibland se grisarna leva för dyra kläder och en inbillad status i kampen om att locka till sig suggorna.

Vissa vill påstå att de första åren av 90-talet var 80-talet som fortsatte att gnaga sig in. Själv skulle jag påstå att 90-talet inleddes redan ett år eller två innan. Något nytt kom genom skräpkulturen med ett större intresse för nedbrytande av genrer där musikstilar blandades upp och mer alternativa, och även mer extrema, tongångar blev någorlunda normerade. Vilket satte sina spår ute i samhället.

Det svenska musikundret hände... Det var betongsossar och det var Ny Demokrati... Social ingenjörskonst hände... Att missta rasism vara all slags kritik mot invandrare vilka begick brott och övergrepp hände...

90-talet var i ett avseende skenbart bättre. Det fanns inte längre en klar linje för "alla" att följa i samhället. Det "vänstervridna" i mediamonopolet tvingades fortfarande på samhället med förtäckta hotelser om att utdela ett slags "utanförskap" till alla vilka inte följde deras "rekommendationer". De flesta ville bara anpassa sig och ha en så problemfri tillvaro som möjligt. Morgondagen ska de ta som det kommer. Simma lugnt... Hur går det?

*

Det blåser alltid över Liljeholmsbron när jag går mellan hemmet och mitt kontorsrum. För egen del del blev början och mitten på 90-talet synonymt med ett ständigt fikande och ett avslappnande parkliv dagtid. Det verkar som att jag undermedvetet ville vara en pensionär. Jag klarade mig ganska bra under krisen i jämförelse med många andra vilka var fullt beroende av staten. Samhället var på dekis, i en slags depression, och det allmänna missnöjet med en sänkt levnadsstandard och de importerade problemen var påtagligt, men oftast outtalat.

Den inbillade progressionen, rundgång, eller fortsatt underutveckling?

Mysigheten dog. De sköna små butikerna på Söder och i Vasastan försvann efterhand. De självutnämnda kosmopoliterna med sin aura av världsvana sjönk in i bakgrunden som normisar. Alla var lite konstiga...

Tidsandan var hispig och nervös inför 1999.