Jag hör rymdens avlägsna muller
långt in i huvudet;
en lågmält kokande evighet
av stjärnor, av hjärnor, av blänkande tärnor,
kastande över morseflammande bränningsblekor

Jag ser skelettet resa sig
som okända intelligensers onda redskap
i mina beköttade fingerklor framför ansiktet
när jag åtar mig insikten, den bjudna för & på,
om den kosmiska varelsen JAG,
som morrar & ryter i varje kötts köttiga jag;
det överallt och i allt samma jag som är JAGET,
som är Kosmos' sätt att vara sig självt nog,
på väg i det kastlösa vandrandet
genom grundämnenas trollbrygd
av avstånd & tid, mörk energi & acceleration,
vari JAG tänds i eldstålets fnöskegnist bakom ögonen,
försedd med den brinnande tanken,
ursinnigt flammande, hänsynslöst konstfärdig,
djupt i potatisens fåror, ylande högt
i norrskenens frasande mantlar,
på plats i järn och sylta,
blodbanepulserande i kardiovaskar,
fräsande mot himlarna i gejserskjutande
spermiespasmodikon,
filande på det yttersta
i myggil och hungerjubel