Du såg mig när jag inte längre orkade le
När livet låg som lock på mitt bröst
och jag tystnade för att världen ville så

Du rörde inte vid mina sår
utan du satt bara kvar som om
det inte skrämde dig, som om jag
inte behövde förklara varför
jag gick sönder i små delar
av smärta och livet

Alla ville ha mig formad 
...en utmaning som var helt omöjlig 
Alla ville ha mig sann,
men bara om det inte skavde

Men du, du frågade aldrig om jag kunde
vara lättare att älska. Du sa bara
att du är redan allt, även när du vacklar,
även om du är stark, om du så är ledsen eller glad. 

Och i din närhet föll jag i ett sår av tröst
inte i bitar, utan i full spirande blom.
Jag såg mig själv i dina ögon,
och för första gången
kände jag att jag fick finnas 
utan att dämpa ljuset,
utan att viska min röst

bara mer av allt sant
som skratt och glädje

Så jag lovade dig att stå kvar
Inte bara när det är enkelt,
utan när stormen rister i våra grenar
För sanningen är inte farlig 
när någon älskar en för den man är