Höstregn
Ett stilla lite kyligt höstregn faller, dropparna bildar draperier av silver, ur slöjor som döljer himlens ansikte och sveper in landskapet i en dunkel dröm.
Det slår mot taken likt en uråldrig trummas dova klang, som om själva tiden vill påminna att allt måste förgås, för att sedan födas på nytt.
Löven brinner i sitt sista ljus, röda som glödande kol, gula som urblekta minnen, de sjunker tyst till marken där moder jord, nu öppnar sin famn.
Träden står som väktare i dimman, svarta siluetter mot den grå skyn och mellan deras grenar dröjer sig vindens suckar kvar, viskande på ett språk vi inte längre förstår.
På fönsterblecket dansar regnet, ett alfabet av skuggor och ljus, mystiska runor ristade i vatten,
hemligheter som allt för fort försvinner, innan vi hunnit tyda dem.
Och i den blöta stillheten där mossa, jord och höstvind möts, finns ändå en underlig tröst, att regnet bär allt vi lämnat, allt vi förlorat, ner i markens dolda djup, där dröm och frö sover tillsammans och inväntar... en ny vårs ankomst.
Copyright © AndLou
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren AndLou med Poeter.se id #132166 innehar upphovsrätten