Det är farligt att vara nykter, man ser liksom lik som går. En handfängsels avstånd mellan lemmarna, ingen vill vidröra vördnad. Stråna i stacken är redan dragna dagar som låtits gå. Min stackars arma mamma vet inte hur drägget mår där som i skuggan står, gömd av ljuset från den lilla flamman som underligen består.
Ett litet bloss gör susen Susan. Så passa mig spliffen så sinnet ej begår. För såhär kan man inte stå och glo på de som glädjer sig i domens bål. Det nyktra förbundet är inget som i mig försiggår. Så här står en man och suger på ett filter som bara papper återstår. Ingen flykt ut ur denna nyktra utflykt.

Det är ovanligt att vara nykter, man ser likhet i liket som där i diket ligger. Av den döda dikteras dikten sådan att människan levde i balladen bland balar, de klädda fågelskrämmorna med nålen glömd i stacken av stackare. Kraken låter det fortgå utan hinder och bestånd, för den nyktra kronan kröner ej krökaren, stökaren eller den syndiga. Så nu låter vårvindens vinande så det skär kärleken i bitar av misär.
Ett litet piller av förstånd frågas kring frånvarande peng, den obetalda fakturan till stadens skum. Ett lån runt skam som aldrig samlar damm, skuld vårdar skuld.

Det är tragiskt att vara nykter, man ser en lika sorg i uttorkade ögon som spanar efter drömmen som bara få får se. Så normen bygger vidare på illusionen om att allt i livet är riktigt, rätt och räddat. Det sägs i alla fall av de vi aldrig ser, de få upplysta bedragarna som vet hur spelet ter. Riktat, fel och rädd är målet för massan av drägg.
Så låt mig linan löpa så man slipper se det som verkligen sker. Hacka upp lögnerna och låt mig dra näsan full av puder, ack ack nu är inte sanningen så skev. Men då dammet har lagt sig och pungen inte kan penga något mer, ler gatljuset på den döda langaren som det vore mitt fel.

Det är tufft att vara nykter.