Jag heter Camilla, det är mitt namn,
Camilith – med kraft i min famn.
En själ trehundra år gammal jag bär,
ett barns tolvårssinne jag också är.
När jag var åtta flög jag om natten,
vände i vinden, lekte med skratten.
Människor satt bakom fönstrens glas,
men ingen såg mig där jag for i ras.
Vinden var ljum, mitt hår fick spel,
luften var mjuk som en hemlig själ.
Jag styrde med armar, dök rakt ner,
friheten sjöng, jag ville mer.
Femtio år gammal förstod jag till slut,
astralresor fanns – och jag prövade ut.
Med syra i blodet jag reste igen,
och mötte de minnen som plågat min vän.
PTSD’n växte, den blev allt mer,
men resan jag gjorde stannade där.
Jag vågade falla, jag vågade stå,
och fann i min resa ett läkande blå.
Så tackar jag livet, jag tackar mitt mod,
jag följde min själ och jag fann nytt blod.
Sista chansen jag tog, och jag vann min stig,
nu flyger jag vidare – stark, evig, fri.