Jag hör dig somna. Känner din doft på min hud. Stilla sluter jag ögonen. Du är här.

Det har letat sig en tunnaste silvertråd in. I ett virrvarr av trasor till en gräll matta lägger den sig mjukt bredvid. Låter sig vävas in.

Du stryker osynliga hårstrån ur mitt ansikte. Jag frågar dig om vintern. Är den redan i antågande. Du säger vi har några krispiga dagar kvar. Jag blinkar och undrar om våra verkligheter är synkroniserade. I korta stunder är de det. Helt. Jag frågar dig om ärligheten. I dina ögon lever den. Jag tror aldrig jag sett den så tydligt förut.

Det blänker till när jag släcker lampan och i larmet av storstaden hör jag dig somna.