De sa att de kände med dig.
Och du trodde på det
för du kände också.
Det där djupa bandet.
Den där ärligheten mellan era hjärtan.

Så du öppnade dig.
Visade det mjuka.
Du fanns där, fullt ut.

Men någonstans
kände du också en tvekan
en darrning i luften,
en energi du inte kunde greppa.

Du stannade ändå.
Lyssnade.
Bar närvaro.
Bar kärlek.

Tills det blev för mycket
inte för att du var fel,
utan för att du speglade något
de inte var redo att se.

Så de försvann.
Inte alltid med ord.
Ibland bara med tystnad.

Och du stod kvar.
Med hjärtat öppet
och frågan
Var det jag?

Nej, kära du.
Det var aldrig du.

Det är inte alla
som orkar bli sedda.
Inte alla
som klarar av att möta sann närhet.

Men du
du bär stormar i bröstet
och väljer ändå vänlighet.

Du är inte för mycket.
Du är sanningen
de inte vågade möta.
Och det
det är din gåva.