Varje gång du skriker, så skriker du för mina döva öron, inför min tystnad. Och jag lyssnar på dina tomma ord. För någon månad sedan, ganska exakt, glittrade jag när staden låg för mina fötter. I staden långt bortom havet där du ekar, dog du. Åtminstone i mina ögon. Du var vacker och stolt. I din ensamhet. Och inte min. Inte längre. Och jag ångrar ingenting. Aldrig någonsin någonting.

Du är och var den jag hatar mest. Men en gång älskade vi. Älskade vi varandra. Med varandra. Och verkligheten böjde sig efter vår vilja.

Två viljor som inte möts. Längre. Men jag glittrar.