Grannens lagård. Det var förbjudet att gå dit. Men den hade en oemotståndlig dragningskraft. Kor som irriterat viftar bort flugorna med svansen och samtidigt rogivande äter hö. Ljudet en blandning av hårt knäckebröd och äpplen som mals sönder. Inte något bett, utan just mals sönder. Sedan var det lukten, ren skit helt enkelt, men vi barn tyckte att det luktade frihet och omsorg. Doften dunstade starkare när vi närmade oss korna. Korna stod väldiga i sina bås och var inga vi vågade klappa, förutom en kossa som den godmodiga bonden sa var snäll. Men vi ville krama, borsta, mata och skämma bort dem alla.

Lagårdskatten däremot fick mycket ömhet från oss barn. Den fick mjölk i en skål, och resterna från middagen. Ofta låg katten på golvet och lapade ljus och värme i små rutor som strålade från de fluglortiga fönstren. Annars var dess uppgift att jaga råttor och möss, och den var aldrig i huset. Det hände att den kom med en fångad råtta, och la den framför bondens fötter för uppvisning.

Färgen flagnade på väggarna och spindelnäten hängde i hörnen. Den interiören skavde i kapp med våra skuldkänslor, och den stegrades för varje steg närmare ut genom lagårdsdörren.

Ute i det bländande solljuset, efter lagårdens halvdunkel, fylldes jag av ångest. Jag visste vad som väntade oss tre. Jag, min lillebror och hon yngstingen barnbarnet i huset. Eller rättare sagt, hon skulle slippa undan och anklaga mig för alltihopa.

Lagårdsbesöken brukade föregås av att hon föreslog att vi skulle gå dit. Min lillebror och jag vände och vred på de barnsliga motargumenten. Till slut gav vi vika för hennes övertalningsförmåga och längtan efter det förbjudna.

Min lillebror och jag fick straffet för att vi luktade dynga, från lagårn. Hon luktade lika mycket men blev befriad från skuld. Allt var tydligen mitt fel, enligt hennes mormor. Denna mormor var fostermor åt min lillebror och mig. Straffet var tidigt i säng. Hon barnbarnet fick vara uppe längre. Inte hennes fel, hon var ändå ett barn.

Som vanligt frågade fostermamman om jag var värd att be aftonbönen till Gud. Jag svarade i trots, att det var jag väl inte. Det var ändå underförstått att vi skulle be Fader vår som är i himmelen. Varken min lillebror eller jag trodde på någon Gud. Men vi bad till Gud knäböjandes vid sängkanten i vårt rum. Rummet var ett omgjort smalt förråd utan fönster. Vi somnade inte. Min lillebror och jag hade långa förtroliga samtal och funderingar kring livet och allt möjligt. Allt i viskningar, så att ingen skulle höra oss.

Jag hade återkommande mardrömmar. Alla vi barn bodde i ett stort nedsläckt hus, och det var jag som hade ansvaret för alla. En mördare jagade oss. De andra barnen bestämde att jag skulle mörda den som var ute efter oss. Vaknade alltid vid det ögonblicket, innan jag tog kål på någon. Kallsvettig.

Jag som bara hade en högsta önskan, förutom att få komma hem. Att bli kofösare, 6 år gammal. Ibland drömde jag att jag gick på en grusväg, med upphöjd gräsremsa i mittfåran. Det var sommarvärme och sol. I handen hade jag en lång pinne, och framför mig gick alla korna samlade i flock. Det var jag som föste.