Jag springer inte längre, jag flanerar.
Var dag tar jag en stilla promenad,
då jag betraktar, lyssnar, reflekterar

på stig, på strand, på gator i min stad.
Förr sprang jag varje dag som galenpannan
i nästan fyrti år. Nu är jag glad

att ännu kunna gå en mil, halvannan,
fast farten blivit mindre än ett smul.
När man är gammal är man ju en annan

än den i medelålderns ekorrhjul.
Sålunda spankulerar jag på dagen
eller på kvällen, mindre ohemul

och mera anonym i anletsdragen.
Flanören vill ju inte bliva känd
under umbrellan, bakom rockuppslagen

och är mot allmänheten världsfrånvänd.
Flanören går ju inombords i tanken
i skog, vid hav, i stadens smala gränd

och skyr offentligheten liksom fanken.
En promenad gör gott för ålderns kropp
och reparerar ock den själsliga skavanken

som skaver efter ungdomens galopp.