Okunskapen dig sänker där du står,

Ej där du tror dig vara, högt och fri.

Bak drömmens mask, i tankens tomma spår,

Du binds av skuggor, fjärran poesi.

Du trodde själens tron var ditt befäl,

Men hjärtat stiger ej på självgod grund.

Kunskapens stig är ingen helgedal,

Den kräver rot, ej flyktens ögonblund.

Den lyfter ej, den blottar vad du gömmer,

Den sätter dig där rötter har sin gång,

Där tystnad lär att tala utan drömmar,

Och törne blir till ljus i själens sång.

Där är du — ej där du ville bo,

Men där du var, och vägrade att tro.