Publicerad 2025-10-19 20:14 av HannaLindahl




Jag är min eld





På den kala lekplatsen står tystnadens gestalt,
dold bland trädens skuggor.

Barnens lekar har smitt en ring kring tonen.
Flickan står bredvid, en stelnad pöl av lera.

Där fryser en brunn.
Där glöder en eld av kärlek som ingen når.

De skrattar som furstar på stoftets mark,
kungar och drottningar av skolgårdssand.

Ett knä slås blodigt mot förödmjukelsens sten.
Mitt i dansen brister hon,
och byxan bär färgen av slaget.

En krona tynger mitt huvud.
Molnen ligger som tunga dok
över lönnarnas eldprakt.

I dimman dväljs ljuset.
Jag tiger.
Jag lyssnar.
Jag väntar under askans lock.

En stormby tar med sig en lövhög i dans,
och ur den svarta mullen stiger sången.

Jag är min eld, min spegel och mitt svärd.

Min blick är min.
Min röst är min.
Min kraft är min.

Ingen skall vägas i andras vågar.





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren HannaLindahl med Poeter.se id #233544 innehar upphovsrätten