Sinnet skriker sig hest
om kapitulation.
Längtar efter stillheten
under jord.

Kroppen
lyssnar inte.

En skärm lyser,
ett oläst ord.
En bergskedja att bestiga.

En bekant stig
Fötterna, av bly.

I spegeln
en främling.
Tandborsten i glaset,
ett ankare.

Väggarna är tysta.
Människors röster
är glas.

Jag föredrar tystnaden.

Det finns en viskning i blodet.
Ett eko.
"Snälla, sluta andas."

Min egen röst,
domare och bödel.

Det finns ingen bot.
Bara nästa våg.

Och detta:
att försöka stå kvar.
Att inte hata lungorna
för luften de tar.

Just nu,
får det vara nog.