Jag försöker desperat plocka upp skärvorna av den jag var
och förstå vem jag är nu —
mitt i sorgen, sveket och omformningen av mitt jag.
Sprickor i mitt ansikte
Det finns en tystnad i mig
som ingen hör
men som skriker sönder bröstet.
Mitt ansikte på bilden —
färger som rinner, konturer som brister.
Ett jag som en gång fanns,
och ett jag som inte är fött än.
Sveket rev inte bara hjärtat,
det rev namnet, huden, identiteten.
Jag gick inte sönder —
jag upplöstes.
Nu står jag här,
blottad in till benet,
och samlar mig i skärvor,
som skär i händerna jag plockar med.
Jag vet inte vem jag är längre.
Jag vet bara vem jag inte är.
Jag bär sorgen som ett hjärtslag,
rädslan som en skugga,
och hoppet som ett trasigt frö
som vägrar dö
fast det borde.
Det finns en eld i ruinen,
svag, envis,
en vilja jag inte bad om,
en kraft jag önskar slippa
men ändå håller fast vid
för att annars försvinner jag.
Jag är inte hel.
Jag är inte färdig.
Jag är inte den jag var.
Jag är sprickor.
Men jag är fortfarande här.
Och i denna trasiga, blodiga tystnad
börjar något långsamt andas.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren iWDU med Poeter.se id #29671 innehar upphovsrätten