Vi var ett liv tätt.
Du viskade: "Tvivla ej."
Nu är allt tyst, en mur.
Jag, ett skal. Smärtan ligger djup.

Inre storm, ett trauma.
Nätter fyllda av skrik och blod.
Jag är passagerare i egen kropp,
ser fasor som inte kan stoppas.

Jag reste mig. Byggde min själ.
Lärt mig att ge, inte bara ta.
Jag bad dig: "Finn ditt eget skydd."
Du fann det i Krav Maga,
sedan i en annan på mattan,
dolt bakom mitsar och låtsasskratt.
Där bröts hjärtats kompass.

Jag svalde sveket, erbjöd ny tid.
Men flytten var redan klar. Din väg bruten.
Du kom med ånger, en gisslan.
Vi sökte broar, fann dem starkare –
men ångern dränktes. Drogen styrde oss.

Bakom galler tändes ett ljus:
brev fyllda av kärlekens ord.
Sedan kom tystnaden, kall som is.
"Lämna mig", löd saknadens ord.
Mitt inre föll samman, till sand.

Jag skrev, bad om skäl.
Tolv års liv. Ingen respons.
Polisens skuggor drogs mellan oss,
lagens stål.
Kroppen spräcktes, ett brustet kärl.
Läckaget stoppas inte.

Överklagat. Fel kan inte bli rätt.
Jag vann, men förlorade allt.
Fri, men ärrad för livet.
Livslång pharma är nu min dom.

Vad fan har hänt?
Ekot av ett ensamt farväl.