hur kommer det sig att det finns så många av dig,
samtidigt så få av mig.
ändå verkar det alltid finnas plats för sånna som du,
men alldeles för sällan för min sort.
jag finner dig alltid där jag tror jag ska,
men kan gå en hel livstid utan en skymt av mina lika.
att leta är ännu mer lönlöst: jag kan inte bli funnen,
du välkomnas in; får plats i alla bon.
varför måste jag ständigt kämpa för att skapa så mycket som bara en gnutta ro?