Jag ropar:
Vad har jag gjort för fel, i all denna ruin!?
Var det min kropp, utmattad, trasig, endast ett skal?
Var det de nätter, de skrik som jag inte kunde kväva?
Eller det gift som fick oss båda att hoppa?
Hoppa över alla gränser,
i en sjuk,
gränslös dans med döden?

Jag viskar:
Nej, felet var inget av detta.

Felet var inte ett utbrott.
Felet var inte en glömd moralisk gräns.
Felet var inte symptomen på vår sjukdom.
Felet var inte att jag blint litade på dig.
Trots allt.

Felet var inte, trots
allt ditt
och mitt,
så stod jag kvar.

Felet var inte att jag älskade dig!

Jag bad om en förklaring,
för tolv års gemensamma dar.

Felet, det är en destination,
inte en händelse.
Ett resultat,
inte en gärning.

Det är att det inre krossades,
bortom all konvalescens.

Det är att du kunde byta
en evighets kärlek så naken
mot ”Lämna mig ifred”.
Kort.
Ljudlöst.

Det är att inte ge tillfrisknandet,
oss,
en chans.
Inte ens en,
då jag gav oss flera.

Felet är det osagda.
Efter tolv år.
Efter ”Du är det bästa som hänt mig”.
Efter att du bad mig
att aldrig,
oavsett vad,
tvivla på
dina känslor
för mig.

Att du drog undan mattan,
utan ett sista farväl.

Att min själ blev pulvriserad,
kvar - ett tomt,
skadat,
skal.

Felet är att du lämnade mig kvar,
isolerad och ensam.
Att jag stämplades som förövare,
bortom all vett och reson.
Felet är att jag inte förtjänade ett slut,
en förklaring klar.
Att du lämnade mig att vänta på döden,
utan ett nytt var.

Det är felet, den största av alla:
Att banden brast i tystnad.
Att vi inte längre är ett i alltet.
Att jag gjorde mitt allra bästa,
men att det inte räckte.
Och nu är här ingen,
blott jag,
ett tomt,
ihåligt,
skadat,
skal.

Nu en transportsträcka.

Utan sammanhang,
utan svar,
utan syfte,
utan ett var.

Felet är
att vi slutade
andas
tillsammans.